Beskrivning
Kränkningsersättning förutsätter enligt lagtexten en ”skada” men det är inte en fysisk eller medicinskt påvisbar personskada som avses, snarare är det den personliga integritetskränkning som brottsliga angrepp kan medföra. Ersättningen är tänkt att ge kompensation för den kränkning som brottet medfört så att brottsoffret får upprättelse. Men är det möjligt att ersätta en sådan upplevelse? Är en kränkning överhuvudtaget något som kan omvandlas till ett skadevärde och ersättas i kronor?
Ett grundproblem är att skadan är av icke-ekonomisk eller ideell natur men ersätts genom pengar. Rättsväsendet har försökt lösa paradoxen genom att ersättningen ska spegla de värderingar och normer som finns i samhället. Traditionellt har man betraktat denna typ av ersättning som alltför subjektiv, att det saknas normer för värderingen av skadan och att det råder en ojämförbarhet mellan skadan och ersättningen. Är det verkligen så illa? Avhandlingens två enkätundersökningar visar att det finns tydliga uppfattningar om ersättningen i samhället och att respondenterna kunde värdera olika typer av kränkningar i pengar. Styrkan i det empiriska resultatet kan därför sägas utgöra en slags vändpunkt i frågan om synen på ersättningens problematik. Avhandlingen visar också att en regel, liknande rätten till kränkningsersättning, inte helt kan ange hur regeln ska tillämpas, men att tillämpningen måste ske i samspel med sin kontext för att fungera som det är tänkt. För att meningsfullt kunna bedöma regeltillämpningen måste man därför ha tillgång till en bred uppfattning om dess ”praxis” – denna avhandling är ett bidrag till en sådan bredare förståelse. Avhandlingen utgår från ett aktuellt och växande rättsområde och den empiriska undersökningen visar att det är både viktigt och möjligt att spegla brottsoffrens behov och omgivningens förväntningar.
Karl Dahlstrand är verksam vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet.
