Beskrivning
Ordet ”testamente” omnämndes för första gången i svenska sammanhang vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden användes testamentet huvudsakligen för gåvor till kyrkan, men under 1600-talet förändrades synen på testamentet. Upprättandet av ett testamente blev istället, precis som idag, en möjlighet för den enskilde att själv bestämma över fördelningen av den egna egendomen vid ett kommande arvskifte. Antalet testamenten ökade markant i Sverige under andra hälften av 1600-talet, och framför allt adeln utnyttjade testamentet som en rättslig strategi med målet att hålla egendomarna inom familjen.
Ett problem i sammanhanget var dock att bruket av testamenten inte var reglerat i de medeltida lagarna. Detta, i kombination med att antalet testamentstvister ökade, medförde att domstolarna (framför allt hovrätterna) genom sin rättstillämpning de facto fick skapa en ny rätt på området. I avhandlingen undersöks hur Svea hovrätt, den äldsta av de svenska hovrätterna, hanterade testamentsmålen under perioden 1640-1690. I fokus för undersökningen, som bygger på källmaterial från hovrättens dömande verksamhet, står hovrättens rättsbildande funktion. Den centrala frågan som behandlas är vilka rättskällor och vilka rättsliga argument som parterna och rättens ledamöter använde sig av för att motivera rätten att testamentera trots avsaknaden av lagreglering på området.
Elsa Trolle Önnerfors är verksam som forskare och lärare vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.
