Description
Sedan början av 1990-talet har insatser för unga arbetslösa med försörjningsproblem blivit en allt vanligare företeelse i Sveriges kommuner. Kunskapen om insatsernas resultat är bristfällig, och utvecklingen har skett under en period när både ungdomsarbetslöshet och andel unga socialbidragstagare minskat. I avhandlingen analyseras mekanismer som förklarar denna utveckling.
Avhandlingen visar att organiseringen av kommunala insatser påverkas av etablerade föreställningar om unga arbetslösa bidragstagare och deras behov. Synen på unga och deras problem avgör vilka lösningar/insatser som uppfattas som ändamålsenliga. Avgörande för organiseringen är också de system för sortering och kategorisering av klienter som byggs upp i kommunala organisationer. En ökad specialisering av socialtjänstens arbete med socialbidrag har till exempel bidragit till att unga bidragstagare som grupp fått ökad uppmärksamhet, vilket resulterat i att behovet av insatser upplevts som större. En annan förklaring till insatsernas ökade betydelse är att insatserna tillför värdefulla resurser till de kommunala organisationerna. Det kan till exempel handla om stärkt legitimitet, tillgång till (lämpliga) klienter och möjligheter att få externa medel till verksamheter. Mellan 1993 och 2005 blev insatser för unga arbetslösa bidragstagare ett verksamhetsområde som allt mer kom att uppfattas som självklart och angeläget.
Katarina Hollertz är socionom. Detta är hennes doktorsavhandling i socialt arbete.
